Nötskålen
Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem i Norra Misterhult togs bara fram vid jul och var placerad i finrummet på ett runt litet bord. Finrummet användes bara vid högtidliga tillfällen, te.x. julafton. Under den kalla årstiden, fick det eldas upp i karminen, och det tog lång tid att få upp värmen. Skålen är tillverkad i björk och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson (1894-1948).
Stenmuren
En vacker stenmur finns väl bevarad i Exhult, som förr användes som lastbrygga för utkörning av bl.a. torvströ balar och förmodligen också virke. Uppe på slänten gick en tågräls, där vagnar kom med torv som lastades på lastbil som stod nedanför slänten.
Kolmila
Minnesmärke efter en kolmila (resmila) i Exhult. Under mossan påträffas rester av träkol.
Kolbotten och kolarkoja
En kolbotten är en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så, att man från mitten ställde trästammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek. Ca 200 kubikmeter, staplades innanför diket som går runt kolarbotten. Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle hållas under kontroll så att ingen öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika trädkolet användes som bränsle, vid bl.a. framställning av järn ur sjö och myrmalm. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja, som krypin till skydd mot väder och vind, och att laga sin enkla mat i. Kojan var bygd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet, på bara ett par tre kvadratmeter mellan britsarna, var av trampad jord. det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de ca tre veckor det tog att kola ut en ordinär stor mila
Länkar
Träkolsframställning i kolmila
Guld Wike Kolmila
Miljöhänsyn
Litteratur
Dan Andersson, En spelmans visor, Bokförlaget Plus, 1976
Dan Andersson, Kolarhistorier, Zidermans, 1978
Finnerödja Kulturförening, En doft av Milrök, 1983
John Käll, Vandringar i hembygd med bilder om allt och alla, 1999
Varggropen
Det finns en bevarad varggrop (fångstgrop) i grannbyn Norra Misterhult som är väl behållen. Ligger ca 900 meter från vargastenen i Exhult. Diametern är omkring 6 meter och 2 meter djup. Botten är övervuxen med mossa. Enligt uppgifter, skall ett vargspjut ännu vara i behåll i byn.
När gropen användes var det i mitten av gropen en rund påle nedslagen och dess övre ända hade man bundit en dit ett fast levande lockbete, vanligen en höna. Över gropen lade man smala spön och ovanpå dessa ett tunt lager av granris eller mossa. På detta sätt kunde man locka både vargar och rävar och andra rovdjur att störta ner i gropen. Vargjakten var i äldre tid förenad med ett avskyvärt djurplågeri. Någon blodspillan fick absolut inte göras i fångstgroparna, eftersom blodlukten sedan skulle göra dem oanvändbara för lång tid framöver. Därför klubbande man ofta den infångade vargen ända till man riskfritt kunde få upp den ur gropen och förd till en plats där den långsamt och vällustigt plågades ihjäl. En varg fick inte dödas omedelbart utan skulle som vedergällning utsättas för så mycket lidande som möjligt. Avskyn för detta djur var så djupt rotad att där inte fanns tillstymmelse till medlidande.
I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet fanns föreskrifter om byarnas skyldighet att hålla varggropar. Fram till 1864 var det plikt för bönder och torpare att delta i vargjakten och den som uteblev från ett vargskall fick böta. Vargplågans tid var under åren 1810-1850, åren 1830-1839 dödades det 368 vargar i Kronobergs län.
