Örnsskjutning

I början av 1920-talet, var Karl Svensson, Exhult (1877-1959) på väg ner till sina ängar, fick han se en örnstor rovfågel i en grantopp. Han vågade inte gå längre, var rädd för att skrämma fågeln. Karl vände och begav sig hem för att hämta gevär och han tog även med hästen. Med hästen som skydd smög sig Karl på örnen och med ett välriktat skott, lyckades han skjuta den, där den satt i grantoppen. Det är lite märkligt att örnen (kungsörnen) var så medgörlig, det måste tagit en del tid att hämta gevär och häst och dessutom samla koncentration för ett lyckat skott, eftersom man nog bara fick en chans. Det var också listigt att ta med hästen som skydd. En åker strax intill har fått namnet Örnabacken, skall dock inte ha något med denna berättelse. Förmodligen var det skottpengar på örn vid denna tid.
Klorna från örnen fick min morfar, Ernst Gustafsson (1880-1946) finns nu bevarade i mitt hem, hittades vid en vindsröjning våren 1980.
Vingarna har bevarats i många år i Misterhult, hos Karls släktingar, men lär enligt uppgifter vara kastade på soptippen. Berättare Gunnar Svensson, Exhult.

Kungsörn och havsörn fridlystes 1924.
Det betalades också för ett rävskinn 150 kr, hermelin 10 kr, ekorrskinn 2-4 kr, tjäder 5 kr samt orre 1 kr. En lyckad jaktdag kunde därför ge en god inkomst, och att det också var bättre betalt än på sin ordinarie arbetsplats.


Örnklorna.


Ritning av örnklorna, ritade av Lars-Erik Karlsson, Misterhult.


Skogsbacken där örnen sköts, och gamla vägen ner till ängarna.


Örnabacken.

Kroknäbbar
”Örnen är en hög grad modig, grym och glupsk roffogel. Dess fruktansvärda vapen, näbb, och klor äro utomordentligt starka, krökta och spetsiga. Äfven de väldiga vingarna användas stundom som anfallsvapen, och örnens vingslag ega nästan otrolig styrka…Sällan eller aldrig dricker han vatten; ty blodet af de djur han dödar är tillräckligt att släcka hans törst”
Sven Nilsson 1858 i ”Skandinavisk Fauna”



Postat 2019-12-11 08:06 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera