Vargastenen i Exhult

En vargberättelse från Exhult
På 1830-talet fanns i Markaryds församling en klockare, som hette Ahlandsberg. Prästen i församlingen var gammal och därför brukade klockaren ofta gå och bära upp ”tionde” åt honom. Klockaren tog vid sådana tillfällen ofta genvägar genom de stora skogarna där det var långt mellan byarna och gårdarna, och han fick oftast färdas ganska långa sträckor. Alltsedan snapphanetiden hade skogarna kring Markaryd varit högst osäkra. De var tillhåll för skumt folk, löskarlar och stigmän som inte drog sig för att plundra och döda. Här och var i skogarna kunde även vargflockar dyka upp. Därför hade alltid Ahlandsberg sin bössa med.
En gång, då klockaren som vanligt färdades fram på en liten skogsväg, fick han plötsligt se en stor varg komma lufsande sig till mötes. Snabbt fick Ahlandsberg tag i sin bössa och lossade ett skott. Men fastän kulan träffade vargen syntes vilddjuret ej nämnvärt skadad. Med ögonen onskefullt
gnistrande av ursinne och med dreglande käftar rusade vargen upp mot Ahlandsberg, som i sista stund hann kasta sig upp på en hög stor sten. Vargen följde efter men misslyckades i språnget. Klockaren slog vilt omkring sig med sin bössa - skjuta fick hann ej tid till. Bäst som han stod där och fäktade gick bössa mitt av! Jämte stenen stod en liten björk. Ahlandsberg grep tag i den samtidigt som vargens dreglande käftar slöts sig om hans rockstjärt. Hastigt som tanken slet mannen i av sig rocken och medan vargen var sysselsatt med att vräka i sig denna, fick han upp björken med roten. Striden fortsatte på nytt. Det gällde liv eller död. Svetten dröp från Ahlandsbergs panna, när hann med ett välriktat, kraftigt slag måttade mot vargens huvud. Odjuret tumlade omkull och blev liggande orörligt. På skälvande, osäkra ben hasade sig sedan Ahlandsberg nedför stenen och torkade svetten av sin panna. Han var i alla fall segerherre på platsen, ty där låg vargen med krossad skalle. Vargen var tydligen alldeles uthungrad, ty då man senare öppnade odjurets mage, visade den sig innehålla resterna efter några tallkottar och den söndertuggade rocken. Efter denna äventyrliga berättelse blev den stora stenen i Exhults by kallad "Vargastenen", vilket den heter än idag.

Något om tassarna
Det berättas, att de gick fram till husen och rövade svin som de drogs till skogs med. Detta hände en gång hos Johannes Eriksson. Men de nöjde sig ej blott med svin utan även kor plågade de så att det var hemskt att skåda. Vargarna började nämligen att äta på kornas bakre delar. Det berättas bl.a., att en dräktig sugga en gång när den var ute på bete blev ett offer för vargar. De ristade upp henne med sina klor och åt upp hennes ungar. denna ömkliga syn fick ägaren då han kom till platsen. Ett vargspjut (eller pik) har man ännu i behåll här i Exhult. Dessa var försedda med träskaft, avslutar Emil Svensson.

Källa
Levande Livet. Årg 24 1953. 
Markarydsbygden del 2. Lars Lundberg. Äijselt-en by i gränslandet.

Tankar och dikter om vargen

Tagen eder till vara för falska profeter, som kommer till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
Biblen Matt. 7:15

Ve, midnattens mara är över oss fallen och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!
Här stryker ulven med eldbloss i skallen, på gården och vallen det vimlar sägnernas argaste skarn.
Erik Axel Karlfeldt, Stormhatt, ur Fridolins visor

I skogarnas mörker bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som längtar efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon glimma av mordlust. Där bor vargarna, som komma fram om natten och jaga bondfolkets släde, ända tills hustrun måste ta det lilla barnet, som sitter i hennes knä, och kasta ut det till dem för att rädda sitt eget liv och sin mans.
Selma Lagerlöv, Gösta Berlings saga 

Vargen är här, alla timmarnas vän och han rör vid fönstren med sin tunga.
Thomas Tranström, Nattjour

Ulven och ulven dväljas i urskog, ruva på mord och ropa på rov.
Gustav Fröding, Vit vilar Snön



Postat 2019-12-31 22:59 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Brostenar

De vägsträckor de olika hemmanen hade att hålla markerades med stenar, så kallade brostenar, vilket ofta finns kvar i vägkanterna. Denna enklare form av  brosten i Exhult, med intialerna SA, står för Sven Andreasson (1851-1932), som var bosatt på Askatorpet, södra delen av byn. Vägsträckan att sköta var fram till Vekaboda gränsen, en sträcka på ca 200 m. Oftast var brostenarna märkta med ett nummer och längd av skötselsträckan.



Postat 2019-12-31 19:01 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Grindstolpar

I Exhult fanns det utmed byvägen och utfarter flera grindar, på en sträcka av 3 km lär det ha funnits på minst 12 ställen. Några grindstolpar finns fortfarande kvar. Om det fanns några grindar att öppna och påpassligt tjäna en liten slant, finns det inga uppgifter om.



Postat 2019-12-29 16:48 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kolugnar

I byn Exhult fanns två kolugnar, som framställde träkol av tallvirke för järnhantering och drift av bilar. Verksamheten var som aktivast under 1940-talet, och särskilt under andra världskriget. På att annat ställe strax intill tillverkades även ved till gengasmotorer, vedbitarna hade storleken  5x5 cm och en halv meter långa.

 Maskin för klyvning av ved.

Länkar
Gengas



Postat 2019-12-29 08:25 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Trollaklack

En trolsk berättelse från Exhult
Vid denna sten fanns enligt en sägen en gång en bonde i Exhult som behövde låna pengar av trollen. Det var på den tiden då det inte fanns några banker och endast ett fåtal rika karlar. Bonden hette Erik och hans far varit en mycket välbärgad odalman i byn. Han hade endast två barn, en son och en dotter. Sonen fick ärva det mesta och övertog fädernegården. Men så gifte han sig med en slösaktig kvinna och så började det gå att utför. Det hjälpte inte att han låg i skogen och kolade och slet. Det gick slutligen så långt att Eriks gamla mor som bodde och hade sitt uppehälle hos honom, måste flytta för att inte vara en börda för sonen och istället ge sig ut i bygden för att tjäna som piga. Erik behövde pengar och gick därför till bergafolket som var rika, för att låna pengar. Nöden hade ju ingen lag. Och jovisst fick han låna och han fick det han begärde och gick glad hem. Men efter en tid skulle summan återbetalas och Erik var bekymrad då han inte hur han än försökt, fått ihop till den lånade summan. Till trollen måste han nu berätta om hur det stod till och höra om de var villiga att vänta på pengarna en ”smula tid?”. När Erik kom till stenen träffade han ett troll men inte densamme som han lånat pengar av. Säkerligen inte utan fruktan angav han med bekymmer sitt ärende. Trollet svarade: ”Åja, det gör ingenting. Den som du lånade pengar av har åskan slagit ihjäl, så han behöver inte dem och du slipper betala tillbaka dem”
Enligt markägaren Gunnar Svensson, Exhult kallas främre stenen för klacken och bakre sulan.

Källor
Markarydsbygden del 2. Lars Lundberg. "Äijselt- en by i gränsbygden".
Gränslandet” (Sagor, sägner och historiska fakta från Markarydsbygden) Markarydsbygden lokalhistoriska förening, 2019

Skolväg förbi Trollaklack
Fastän det fanns skolor på närmare håll fick barnen från Norra Misterhult och Exhult i början av 1900-talet, gå klasserna 2-6 i grannbyn Vekaboda. För att komma till skolan möttes man på olika platser utmed skolvägen för att få sällskap och trygghet (även för föräldrarna), att gå genom de susande mörka skogarna, ibland i ruskigt busväder med regn och snö som satte sina spår med blöta kläder och nedkylning. För att hålla värmen om fötterna stoppade man hö i träskokängorna. Man passerade också förbi nämnda Trollaklack, trollens hemvist, kanske med lite extra spänning. Det blev långa pass sex dagar i veckan, sträckan att gå var närmare enkel tur 5 km (6 mil under hela veckan). Känner inte till några skoltider, men förmodligen fick man gå i mörker och oplogad väg under vintern, inte heller vad man hade för matsäck under dagen, eller hur mycket läxor man fick med sig hem, att läsa under fotogenlampans ljus.
Vekaboda skola, byggdes på 1850-talet och brukades fram till 1912, alltså omkring 60 år. Nämnda år revs skolhuset och nytt skolhus byggdes i grannbyn Norra Ekhult.

Gammalt protokoll från en bystämma
Vid ett sammanträde i Exhult den 29/9 1886 besluts hur och vid vid vilken tid vägen från Vekaboda till Sanna skall vara uppbroad och framdeles underhållen.
1. Vägen ska under 1886 förbättras så att den blir någorlunda farbar till den 15 november och skall en var av delägarna broa och bättra den väglott som tidigare blivit hemmansdelarna tillagd. Vägsyn skall hålla den 15 november 1986 och under nästkommande år inom junis månads utgång då vägen skall vara iståndsatt till fyra alnars bredd i fullt farbart skick.
2. Synen förrättas av byåldermannen enl 1832 års förening. De har dessutom rätt att anlita biträde.
3. Varje gård uppbroar och underhåller vägen till angränsande bys ägor, dvs i norr till gamla landsvägen vid Sånna och i söder vid Vekaboda. Emil Svensson skriver, att "för    vägbroningens skull finns tre för byn  gemensamt inköpta grustäkter: en i norr å Torvströfabriken, en i mellersta Exhult å Sven Johanssons mark  
och i söder på A Boklunds ägor"

Blockterräng
Strax sydväst om Trollaklack, finns ett område med ovanligt stora stenblock, och det är inte alls vanligt i våra trakter


Här har nog trollen varit framme och kanske har också någon blivit bergtagen...

Troll
I de mörka djupa skogarna i södra och och mellersta Sverige bor trollen. De är hemlighetsfulla väsen som lever tillsammans i berg och högar, avskilt från människorna.

Källa
Nordiska Väsen, Johan Egerkrans B/Wahlströms



Postat 2019-12-29 08:10 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 Nästa