Nötskålen

Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem i Norra Misterhult togs bara fram vid jul och var placerad i finrummet på ett runt litet bord. Finrummet användes bara vid högtidliga tillfällen, te.x.  julafton. Under den kalla årstiden, fick det eldas upp i karminen, och det tog lång tid att få upp värmen. Skålen är tillverkad i björk och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson (1894-1948).



Postat 2020-01-23 09:33 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Örnsskjutning

I början av 1920-talet, var Karl Svensson, Exhult (1877-1959) på väg ner till sina ängar, fick han se en örnstor rovfågel i en grantopp. Han vågade inte gå längre, var rädd för att skrämma fågeln. Karl vände och begav sig hem för att hämta gevär och han tog även med hästen. Med hästen som skydd smög sig Karl på örnen och med ett välriktat skott, lyckades han skjuta den, där den satt i grantoppen. Det är lite märkligt att örnen (kungsörnen) var så medgörlig, det måste tagit en del tid att hämta gevär och häst och dessutom samla koncentration för ett lyckat skott, eftersom man nog bara fick en chans. Det var också listigt att ta med hästen som skydd. En åker strax intill har fått namnet Örnabacken, skall dock inte ha något med denna berättelse. Förmodligen var det skottpengar på örn vid denna tid.
Klorna från örnen fick min morfar, Ernst Gustafsson (1880-1946) finns nu bevarade i mitt hem, hittades vid en vindsröjning våren 1980.
Vingarna har bevarats i många år i Misterhult, hos Karls släktingar, men lär enligt uppgifter vara kastade på soptippen. Berättare Gunnar Svensson, Exhult.

Kungsörn och havsörn fridlystes 1924.
Det betalades också för ett rävskinn 150 kr, hermelin 10 kr, ekorrskinn 2-4 kr, tjäder 5 kr samt orre 1 kr. En lyckad jaktdag kunde därför ge en god inkomst, och att det också var bättre betalt än på sin ordinarie arbetsplats.


Örnklorna.


Ritning av örnklorna, ritade av Lars-Erik Karlsson, Misterhult.


Skogsbacken där örnen sköts, och gamla vägen ner till ängarna.


Örnabacken.

Kroknäbbar
”Örnen är en hög grad modig, grym och glupsk roffogel. Dess fruktansvärda vapen, näbb, och klor äro utomordentligt starka, krökta och spetsiga. Äfven de väldiga vingarna användas stundom som anfallsvapen, och örnens vingslag ega nästan otrolig styrka…Sällan eller aldrig dricker han vatten; ty blodet af de djur han dödar är tillräckligt att släcka hans törst”
Sven Nilsson 1858 i ”Skandinavisk Fauna”



Postat 2019-12-11 08:06 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ids torpet

I min hembygd Exhult bodde en som kallades ”Id” (Sven Larsson Id, död 1860, 42 år gammal). Han hade nog varit soldat. ”Ids Kristina” hette frun, och hon sydde så fint. Mor säger, att de var fattiga, att de blandade havre i brödet. De blev så hårda i magen, att de inte kunde bli å me´at. Mor brukade gå dit med stop mjölk.
Den 10 oktober 1886 träffar hemmansägarna i Exhult en överenskommelse angående Sven Ids och Johannes Nilsson (Ängaholm) utfartsvägar från sin något avlägset liggande bostäder. Id och Nilsson befrias från att delta i underhållet av vägarna mot Sanna och Vekaboda mot att de själva får underhålla sina utfartsvägar. 

Källor
Lars Lundberg, Mormor berättar.
Markarydsbygden del 2. Lars Lundberg, "Äjselt- en by i gränslandet". 

Ids torpet

Vilhelm Moberg berättar
Vilhelm Moberg skriver i boken "Soldat med brutet gevär", "Här hade legat ett hem, en plats där barn hade fötts och kravlat ut på backen och växt upp och farit bort. Ännu kunde man gå förbi och säga: Där har varit soldatens ställe. Ännu i många skulle man veta så mycket, att man kunde säga: Där har legat ett soldattorp . Men en gång skulle man ingenting veta om far, rotens siste soldat, och ingenting om hans sju barn, som reste till Amerika, ingenting om dem som här levat, utan man skulle bara fästa sig vid stenarna, som bildat stugans grund, och sparka på dem med foten ett slag, där de låg i sin fyrkant, och så skulle man säga: Här har legat ett ställe en gång"...



Postat 2019-12-08 21:36 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera