Kolmila

Minnesmärke efter en kolmila i Exhult. Under mossan påträffas rester av träkol. Ingen person känner till något om någon kolmilan, så den måste vara gammal, kanske senare delen av 1800-talet. Några tecken på att där varit någon kolakoja går det inte att hitta. Platen är märkt med skylt.

"Svart smyger natten kring  stenströdda land somna ej, somna icke in! Om du somnar in kan du väckas av en helvetes brand och den brödlöses sorg skall bli din". Dikt av Dan Andersson.

Kolbotten och kolarkoja
En kolbotten är en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så, att man från mitten ställde trästammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med  virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek. Ca 200 kubikmeter, staplades innanför diket som går runt kolarbotten. Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle hållas under kontroll så att ingen öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika trädkolet användes som bränsle, vid bl.a. framställning av järn ur sjö och myrmalm. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja, som krypin till skydd mot väder och vind, och att laga sin enkla mat i. Kojan var bygd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet, på bara ett par tre kvadratmeter mellan britsarna, var av trampad jord. det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de ca tre veckor det tog att kola ut en ordinär stor mila 

Kväll (En dikt från boken "En doft av Milrök", utgiven av Finnerrödja Kulturförening. 1983)
Dagen har stillnat, kvällen har kommit,
i kolkojans eld-dunkel-ljus.
Vi samlas en handfull,
kring kaffe och småprat,
medan skymningen faller, runt koja och hus.

Då kommer en spelman, klaver har han med sej,
                      ---inbjuds att sitta---,
han gör så och drar
ett tag uppå bälgen och trevande toner
blir till vissa så fullödigt klar.

Han sjunger för kolarn, och endast för honom,
sången om kolningens möda och id.
Han sjunger om nätter
med slag uti milan,
men även om arbetets glädje och frid.

Sen samlas vi alla, vid granristäckt vindskydd,
där stockelden flammar mot skyn,
och dragspelets toner,
de stiga och falla,
samt slukas av natten, i storskogens bryn.

Lågorna dansar och spelmannen spelar,
ömsom smekande mjukt, ömsom stormande vilt.
En stämning förtätad,
en kväll som man minnes,
när afton förrunnit och tiden oss skilt.

Länkar
Träkolsframställning i kolmila
Guld Wike Kolmila
Miljöhänsyn
Kolarliv
Kolning
Kolbulle
Skogensveteraner
Träkol och milorna
Spår av kolning
Kolbottnar i Vaggeryd

Litteratur
Dan Andersson, En spelmans visor, Bokförlaget Plus, 1976.
Dan Andersson, Kolarhistorier, Zidermans, 1978.
Finnerödja Kulturförening, En doft av Milrök, 1983. 
John Käll, Vandringar i hembygd med bilder om allt och alla, 1999.
Kolarliv, Bo Westling, Reklamtryckeriet, Köping, 2019.