Hästspiltan
Det är över 60 år sedan det stod en häst i spiltan. Lägg också märke till den finurliga placeringen av belysningen, en lampa belyser två två rum
Maran
Ibland händer det att maran ger sig på hästar. Det märks tydligt om en hingst blivit marriden då den hittas trött och svettlöddrig i spiltan på morgonen, ofta med toviga marflätor i manen. En död rovfågel eller sexkantiga markors målade på spiltan skrämmer bort henne.
Källa
Nordiska Väsen, Johan Egerkrans.
Nötskålen
Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem, den togs bara fram till jul och var placerad i finrummet, på ett runt litet bord. Finrummet användes bara vid högtidliga tillfällen. Under den kalla årstiden, fick det eldas upp i karminen, och det tog ganska lång tid att få upp värmen. Skålen är tillverkad i björk, och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson (1894-1948).
Stenmuren
En vacker stenmur finns väl bevarad i Exhult, som förr användes som lastbrygga för utkörning av bl.a. torvströbalar och förmodligen också virke. Uppe på slänten gick en räls, där vagnar kom med torv att lasta på lastbil som stod nedanför slänten.
Kolmila
Minnesmärke efter en kolmila i Exhult.
Kolbotten och kolarkoja
En kolbotten är en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så, att man från mitten ställde trästammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek. Ca 200 kubikmeter, staplades innanför diket som går runt kolarbotten. Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle hållas under kontroll så att ingen öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika trädkolet användes som bränsle, vid bl.a. framställning av järn ur sjö och myrmalm. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja, som krypin till skydd mot väder och vind, och att laga sin enkla mat i. Kojan var bygd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet, på bara ett par tre kvadratmeter mellan britsarna, var av trampad jord. det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de ca tre veckor det tog att kola ut en ordinär stor mila
Länkar
Träkolsframställning i kolmila
Litteratur
Dan Andersson, En spelmans visor, Bokförlaget Plus, 1976
Dan Andersson, Kolarhistorier, Zidermans, 1978
John Käll, Vandringar i hembygd med bilder om allt och alla, 1999
