Stenmuren
En vacker stenmur finns väl bevarad i Exhult, som förr användes som lastbrygga för utkörning av bl.a. torvströ balar och förmodligen också virke. Uppe på slänten gick en tågräls, där vagnar kom med torv som lastades på lastbil som stod nedanför slänten.
Kolmila
Minnesmärke efter en kolmila (resmila) i Exhult. Under mossan påträffas rester av träkol.
Kolbotten och kolarkoja
En kolbotten är en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så, att man från mitten ställde trästammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek. Ca 200 kubikmeter, staplades innanför diket som går runt kolarbotten. Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle hållas under kontroll så att ingen öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika trädkolet användes som bränsle, vid bl.a. framställning av järn ur sjö och myrmalm. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja, som krypin till skydd mot väder och vind, och att laga sin enkla mat i. Kojan var bygd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet, på bara ett par tre kvadratmeter mellan britsarna, var av trampad jord. det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de ca tre veckor det tog att kola ut en ordinär stor mila
Länkar
Träkolsframställning i kolmila
Guld Wike Kolmila
Miljöhänsyn
Litteratur
Dan Andersson, En spelmans visor, Bokförlaget Plus, 1976
Dan Andersson, Kolarhistorier, Zidermans, 1978
Finnerödja Kulturförening, En doft av Milrök, 1983
John Käll, Vandringar i hembygd med bilder om allt och alla, 1999
Varggropen
Det finns en bevarad varggrop (fångstgrop) i grannbyn Norra Misterhult som är väl behållen. Ligger ca 900 meter från vargastenen i Exhult. Diametern är omkring 6 meter och 2 meter djup. Botten är övervuxen med mossa. Enligt uppgifter, skall ett vargspjut ännu vara i behåll i byn.
När gropen användes var det i mitten av gropen en rund påle nedslagen och dess övre ända hade man bundit en dit ett fast levande lockbete, vanligen en höna. Över gropen lade man smala spön och ovanpå dessa ett tunt lager av granris eller mossa. På detta sätt kunde man locka både vargar och rävar och andra rovdjur att störta ner i gropen. Vargjakten var i äldre tid förenad med ett avskyvärt djurplågeri. Någon blodspillan fick absolut inte göras i fångstgroparna, eftersom blodlukten sedan skulle göra dem oanvändbara för lång tid framöver. Därför klubbande man ofta den infångade vargen ända till man riskfritt kunde få upp den ur gropen och förd till en plats där den långsamt och vällustigt plågades ihjäl. En varg fick inte dödas omedelbart utan skulle som vedergällning utsättas för så mycket lidande som möjligt. Avskyn för detta djur var så djupt rotad att där inte fanns tillstymmelse till medlidande.
I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet fanns föreskrifter om byarnas skyldighet att hålla varggropar. Fram till 1864 var det plikt för bönder och torpare att delta i vargjakten och den som uteblev från ett vargskall fick böta. Vargplågans tid var under åren 1810-1850, åren 1830-1839 dödades det 368 vargar i Kronobergs län.
Tröskan i byn Exhult
Den gamla tröskan i Exhult, ägdes av tre lantbrukare tillsammans. Tröskverket av märket Thermenius, flyttades mellan gårdarna med häst och man hjälptes åt att tröska hos varandra. Tröskan drevs med el, saknades kraftuttag, användes speciella stänger som kopplades direkt på ellinjen. På tröskan fanns en låda med en elmätare så att strömmen kunde avläsas. I vissa fall var nog elen så dålig att tröskan inte kunde köras för fullt. Mat serverades hela dagen, med frukost, elvakaffe, middag, meraftonskaffe och kvällsmat. Mellan varven fick nog också husmor hjälpa till med tröskningen, för det behövdes mycket folk i arbete. Ett rikigt mansprov var när de stora oformliga säckarna med havre och råg, skulle upp på loftet, via en skranlig trappa och dessutom oftast utan räcke. Tröskan drevs med en planremsskiva. För att inte remmen skulle glida av så lätt, användes ofta sirap för att hålla den på plats. År 1943 kostade en tröskning 30 kr. Elen kom till byn 1939.
Elvakaffet har gamla anor och som namnet antyder intogs det före lunch. Även ett fikapass avverkades på eftermiddagen innan det var dags för kvällsmat, meraftons På kalas och lediga dagar fikade man ännu längre – helst med sju sorters kakor och både påtår och tretår på kaffet.
Källor
Trösktillverkning
Från förr
