Tjärbränning

Tjärbrännan i norra delen av Exhult, där tjära brändes till husbehov. Under den tid bränningen pågick, oftast på våren, samlades vid tjärbacken mycket folk, som byttes att sköta bänken. Detta var ett arbete, som fordrade mycket påpasslighet, då det bl.a. gällde att se till, att elden inte fick tillfälle att ”slå ut”. I samband med tjärbränningen roade sig unga och gamla med spel, dans och lekar. Tjärstubbarna brötos i skogen, kanske oftast på svedjor, torkades och höggos sönder i lagom stora bitar. Ibland togs "tjärved" på växande träd, vilket var det bekvämaste. I sådant fall skalade man en fura på ena sidan till lämplig höjd. Efter något år hade kåda i mängd samlas på det skadade stället och "tjärstickor" högg in till trädets kärna. Trädet fälldes sedan och användes vid kolningen. Om turen var god, kunde man få ända upp till 2.000 kg tjära i en "bränna", men omkring 1.000 kg var nog ett vanligare resultat. Tjäran hade vidsträckt användning, bl.a. som smörjningsmedel, en "tjärbimpel" under vagnen var förr ett nödvändigt attribut. Ur tjäran utvanns beck, som var en icke föraktlig handelsvara. En utmärkt biprodukt var bl.a. träkolen, som såldes i första hand till dem, som ägnade sig åt smide.

Källor
Gränsbygden, Södra Sunnerbo i gången tid, av Folke Svedenfors (1914-2007)
SkogsSverige
Fornminnesinventering

Tjärbränna i Norra Exhult.

Tjärbränna, vid Askatorpet, Exhult.

Tjärbränna i Norra Ekhult.

Tjärbränna i Kvinnhult.

Tjärbränna i Sånna.

Tallstubbar användes vid tjärbränning.

Träkolning och tjärbränning
Träkolning har länge varit en viktig näringsgren i Sverige men har genom teknikens utveckling inom metallurgin mer och mer förlorat i betydelse. Järnhanteringen, som varit den stora förbrukaren av träkol för framställning av tackjärn, härdning av stål och för järnmalmssintring, har mer och mer gått över till användning av koks och järnsvamp. På 1910-talet uppgick Sveriges produktion av träkol till över 40 miljoner hektoliter, medan behovet i våra dagar endast rör sig omkring 5 miljoner. Under avspärrningsåren fick träkolningen ett uppsving genom bristen på flytande bränsle. Gengasdriften för brukade då omkring 25 miljoner hektoliter årligen. För framställning av svartkrut, kolsvavla, kimrök och aktivt kol används även träkol.
Vid industriell kolning i större kolugnsanläggningar erhålls som biprodukter främst tjära, terpentinolja, träsprit och ättiksyra. Man ansåg länge att ugnskolningen skulle komma att ersätta milkolningen, som ju innebär ett visst slöseri med vedråvaran. Men detta har inte blivit fallet. Genom geografiska och transportestniska förhållande år under normala år milkolningen den mest lönande. Det är endast under avspärrningstider som ugnskolning har sin stora betydelse genom de för vår försörjning viktiga biprodukterna motoroljor, smörjoljor och lösningsmedel.
Tjärbränningen var i äldre tider en av huvudnäringarna i Norrland. Den dalbrända trätjäran, en högklassig produkt, utvanns i en så kallad tjärdal genom kolning av kådrik töreved, vanligen gamla tallstubbar på vilka den hartsfattiga ytveden ruttnat bort. Tjärbränning i dal är numera ej ekonomiskt lönande på grund av det stora arbetskraftsbehovet. Produktionen av tjära, ugnstjära, uppgick år 1939 till ca 7 000 ton, men ökade till det tiodubbla under krigsåren, varav 30 000 ton var töretjära. Efter kriget har produktionen snabbt sjunkit.

Källa
Skogen och Skogsbruket. AB Svensk Litteratur 1961.
Artikel från ”Massa, papper och kemiska produkter” av Sixten Ulfsparre

Tjärbränning i Kraxeboda

Budkavlen i Exhult

"I Exhult behöll man den gamla åldermansinstiutionen även efter laga skiftes genomförande och byalagets splittring. Och byn har ännu kvar den urgamla traditionen med bystämma och ålderman. Det är dock inte värst stor funktion denna anordning numera har. Det blir som regel bara frågan om skötsel av en mindre byväg, som brukar komma upp till diskussion på stämmorna. Men man ville behålla den gamla traditionen, mest för dess egen skull och som ett minne från den tid då åldermannen i byn hade mycket att beställa, då det fanns allmänningar att förvalta. Som regel samlas man till stämma bara en gång om året och det sker alltid hos åldermannen och växlar från gård till gård och efter tur och ordning. Åldermannen för klubban och protokoll skrives för varje sammanträde.
Och till stämman kallas ännu idag med en åldrig budkavle av trä och i denna står ingraverat den fruktansvärda hotelsen, att den som ej hörsamma kallelsen att komma till bystämman ålägges att ”böta” ett stop brännvin.” Huruvida dessa böter någonsin uttagits känner jag ej, i varje fall har det inte skett under innevarande århundrande. De flesta av bymännen brukar heller inte försumma att infinna sig på stämman eftersom man vet, att den brukar vara en trivsam tillställning".

Budkavlen har storleken, höjd 11 cm och bredd 3 cm.

Källa
Exhult den gamla byn, Carl Graneskog , "Markaryds Tidningen 1972."
Markarydsbygden del 2, 1992. Lars Lundberg, "Äijselt- en by i gränslandet."

Järnframställning i Exhult

I Exhult finns en plats där en primitiv järnframställning har förekommit i enkla smältugnar, i marken har det hittats lämningar av slagghögar och malm. Brytningen har troligen skett på mossen strax intill och hade sin blomstring under medeltiden. Sedan husbehovet tillgodosetts exporterades på flera håll järn till andra landskap och kanske också till främmande länder. Den odlade mossen Hilde äng, har under många år brukats i lantbruket med höskörd och betesdrift.

Text från Gränsbygden, Folke Svedenfors (1914-2007)
Vid skogsvägen söderut, v om byn, 300 m från byvägen, mitt emot nedkörslen till den utdikade mossen på Axel Svenssons väg: en stor slagganhopning i form av en stympad kon c:a 16 m i diam. "Åsarnas" höjd 60-80 cm. Stora, tunga slaggstycken av upptill 4 dm i längd. I mossen har myrmalmsstråk påträffats. Uppgiftslämnare: Henning Axelsson, (1914-1993).

Platsen är också utmärkt på Lantmäteriets Historiska kartor, (sök på Kronobergs län, kommun och ort Markaryd).

Bilderna, visar där framställningen förekommit och mossen Hilde äng, där brytningen ägt rum. Slaggstenen kommer inte härifrån.

Källa
Härjedalens Skogsbygd
Lantmäteriets Historiska kartor

Vargastenen i Exhult

En vargberättelse från Exhult
På 1830-talet fanns i Markaryds församling en klockare, som hette Ahlandsberg. Prästen i församlingen var gammal och därför brukade klockaren ofta gå och bära upp ”tionde” åt honom. Klockaren tog vid sådana tillfällen ofta genvägar genom de stora skogarna där det var långt mellan byarna och gårdarna, och han fick oftast färdas ganska långa sträckor. Alltsedan snapphanetiden hade skogarna kring Markaryd varit högst osäkra. De var tillhåll för skumt folk, löskarlar och stigmän som inte drog sig för att plundra och döda. Här och var i skogarna kunde även vargflockar dyka upp. Därför hade alltid Ahlandsberg sin bössa med.
En gång, då klockaren som vanligt färdades fram på en liten skogsväg, fick han plötsligt se en stor varg komma lufsande sig till mötes. Snabbt fick Ahlandsberg tag i sin bössa och lossade ett skott. Men fastän kulan träffade vargen syntes vilddjuret ej nämnvärt skadad. Med ögonen onskefullt
gnistrande av ursinne och med dreglande käftar rusade vargen upp mot Ahlandsberg, som i sista stund hann kasta sig upp på en hög stor sten. Vargen följde efter men misslyckades i språnget. Klockaren slog vilt omkring sig med sin bössa - skjuta fick hann ej tid till. Bäst som han stod där och fäktade gick bössa mitt av! Jämte stenen stod en liten björk. Ahlandsberg grep tag i den samtidigt som vargens dreglande käftar slöts sig om hans rockstjärt. Hastigt som tanken slet mannen i av sig rocken och medan vargen var sysselsatt med att vräka i sig denna, fick han upp björken med roten. Striden fortsatte på nytt. Det gällde liv eller död. Svetten dröp från Ahlandsbergs panna, när hann med ett välriktat, kraftigt slag måttade mot vargens huvud. Odjuret tumlade omkull och blev liggande orörligt. På skälvande, osäkra ben hasade sig sedan Ahlandsberg nedför stenen och torkade svetten av sin panna. Han var i alla fall segerherre på platsen, ty där låg vargen med krossad skalle. Vargen var tydligen alldeles uthungrad, ty då man senare öppnade odjurets mage, visade den sig innehålla resterna efter några tallkottar och den söndertuggade rocken. Efter denna äventyrliga berättelse blev den stora stenen i Exhults by kallad "Vargastenen", vilket den heter än idag.

Något om tassarna
Det berättas, att de gick fram till husen och rövade svin som de drogs till skogs med. Detta hände en gång hos Johannes Eriksson. Men de nöjde sig ej blott med svin utan även kor plågade de så att det var hemskt att skåda. Vargarna började nämligen att äta på kornas bakre delar. Det berättas bl.a., att en dräktig sugga en gång när den var ute på bete blev ett offer för vargar. De ristade upp henne med sina klor och åt upp hennes ungar. denna ömkliga syn fick ägaren då han kom till platsen. Ett vargspjut (eller pik) har man ännu i behåll här i Exhult. Dessa var försedda med träskaft, avslutar Emil Svensson.

Källa
Levande Livet. Årg 24 1953. 
Markarydsbygden del 2. Lars Lundberg. Äijselt-en by i gränslandet.

Tankar och dikter om vargen

Tagen eder till vara för falska profeter, som kommer till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
Biblen Matt. 7:15

Ve, midnattens mara är över oss fallen och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!
Här stryker ulven med eldbloss i skallen, på gården och vallen det vimlar sägnernas argaste skarn.
Erik Axel Karlfeldt, Stormhatt, ur Fridolins visor

I skogarnas mörker bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som längtar efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon glimma av mordlust. Där bor vargarna, som komma fram om natten och jaga bondfolkets släde, ända tills hustrun måste ta det lilla barnet, som sitter i hennes knä, och kasta ut det till dem för att rädda sitt eget liv och sin mans.
Selma Lagerlöv, Gösta Berlings saga 

Vargen är här, alla timmarnas vän och han rör vid fönstren med sin tunga.
Thomas Tranström, Nattjour

Ulven och ulven dväljas i urskog, ruva på mord och ropa på rov.
Gustav Fröding, Vit vilar Snön

Brostenar

De vägsträckor de olika hemmanen hade att hålla markerades med stenar, så kallade brostenar, vilket ofta finns kvar i vägkanterna. Denna enklare form av  brosten i Exhult, med intialerna SA, står för Sven Andreasson (1851-1932), som var bosatt på Askatorpet, södra delen av byn. Vägsträckan att sköta var fram till Vekaboda gränsen, en sträcka på ca 200 m. Oftast var brostenarna märkta med ett nummer och längd av skötselsträckan.