Tröskan i byn Exhult
Tröskan i Exhult, ägdes av tre lantbrukare, Rickhard Kristensson, Axel Svensson, Exhult och Algot Johansson, Norra Misterhult. Tröskverket av märket Thermenius, ambulerades mellan granngårdarna med hästtransport när det var trösktider. Det fick bådas mycket folk. Närmare till tio personer ibland. Det var ett omfattande arbete att ställa upp tröskan på rätt sätt, det var viktigt att den långa remmen låg rätt mellan tröskan och motorn och det var Hilding Svensson, Exhult som var maskinist och ställde in tröskverket. Hildings far Oskar Svensson, brukade berömma att Hilding var händig med att vända med häst och vagn. Det berättas att Hilding fick en fråga i skolan som han inte kunde svara på, utan ställde en motfråga istället- kan fröken svara på vad det heter där man sätter på skaklarna, när man selar på en häst (dragtamp). Tröskan var också i arbete i grannbyarna bl.a. i Sånna hos Gustaf Pettersson. Torsten Jonsson, Exhult körde tröskan. Tröskan drevs med el, saknades kraftuttag, användes speciella stänger som kopplades direkt på ellinjens blankkoppartrådar. Tröskan hade en låda med en elmätare så att strömförbrukningen kunde läsas av. I vissa fall var nog elen så dålig att tröskan inte kunde köras för fullt. Elen kom till byn 1936.
Man brukade säga att tröskningen var ett ansträngande arbete, som "fordrade mat". Mat serverades under hela dagen, frukost, davre, elvakaffe, middag, meraftonskaffe och kvällsmat, förmodligen blev det ganska trångt vid köksbordet. Mellan varven fick också husmor hjälpa till med tröskningen, för det behövdes mycket folk i arbete.
Det krävdes flera personer för att det skulle flyta på bra, en som skar upp kärvarna, en matare, en som tog hand halmen, en som skötte säckarna där det färdigmalda kom ut och starka säckbärare. Det var ett mansprov att bära jutesäckarna. Det jag känner till var det bortemot 50 meter att bära och uppför en en vänstervinklad trappa upp på loftet, där säden skulle torka på loftgolvet. Efter torkningen förvarades säden i en kista på loftet och i samma kista bevarades också de nybakade bröden som bakats i bakugnen i köket. Med hjälp av en stentrappa intill tröskverket med rätt höjd, fick man hjälp med att få upp de tunga säckarna på ryggen. Tröskan drevs med en planremsskiva, för att inte remmen skulle glida av så lätt, användes ofta sirap för att hålla den på plats. Det var en lång rem mellan tröskan och elmotorn och det kunde bli allvarliga olyckor om remmen hoppade av.
År 1943 kostade en tröskning 30 kr i byn, dagens (2021) penningvärde ca 700 kr.
Tröskan i byn
Jutesäck.
”Man skar säden med en skära ända fram på 1800-talet. När man började hugga med lie klagade många äldre personer över slöseri med säden vid detta skördesätt. Säden samlades upp för hand och bands ihop med några strån till neker (kärvar). Detta var oftast kvinnans göromål och hon hade skydd på armarna för att ej sticka sönder sig. Nekarna sattes upp i travar för att torka. (24 neker till en trave och 12 till en halvtrave). Det var viktigt att travarna sattes norr-söderriktning, så att solen kunde lysa på båda sidor. Brödsäd sattes oftast på krake. Den tid man högg och inbärgade säden kallades ”skjuren”. Sedan skulle säden tröskas och detta arbete skulle helst vara slutfört innan jul. Ett tidigt redskap var plejlar och de användes ända fram på 1940-talet till rågen för att få fram halm till taktäckning. Duktiga taktäckare var Joel Johansson och Ernst Svensson från Bergshult. Stiftsverken kom på 1910-talet och drevs med vandring. Man behövde 2–4 hästar och eller oxar. Vid tröskningen gjorde bönderna ofta arbetsbyte med varandra, eftersom det krävdes mycket arbetskraft, normalt 10–12 personer. I huvudsak män men även kvinnor kunde deltaga i arbetet: 1–2 kuskar, 1–2 drog fram nekar (lavet), 1 skar band, 1 matade, 1 räfsade bort halm, 1–2 skakade halm, 1 stack upp halm på rännet där 1–2 tog emot halm. Man tröskade 20–30 minuter varefter man pustade (vilade) och skyfflade undan säd. På kvällen harpades (rensades) säden och bars till magasinet eller till boningshusets vind. Husmor stod för mathållningen till tröskfolket och det kunde vankas riktig god mat. Man samlades mycket tidigt på morgonen och kunde hålla på till sena kvällen. Einar Johansson i Bergshult berättar att han på 1920-talet var med sin far Joel Johansson hos Severin Pettersson i Stockhult för att tröska. De hade 2 hästar, vandring och tröskverk med sig och Serverin bidrog med 2 oxar. De kom vid 6-tiden på morgonen men då tyckte Severin att det knappast var lönt att börja. 1932 inköptes en bolagströska gemensamt för 12 byar. Denna var i bruk fram till 1960-talet. Eric Svensson i Bergshult köpte skördetröska 1964 och därmed inleddes en ny epok i skördehanteringen. Från och med nu kan en person sköta hela skördearbetet från huggen till tröskad säd”.
Artikeln är skriven i samband med en studiecirkel om "Tre byar i Hinneryd".
Litteratur
Tre byar i Hinneryd, sid. 70. Jordbruk. Författare, Maj-Lis Ekberg, Bergshult, m.fl.
Markarydsbygden, del 9, sid. 105. Tröskning. Författare, Åke Jansson.
Markarydsbygden, del 2, sid. 138. Tröskning med vandring hos Axel Andrèasson Tuthult.
Markarydsbygden, del 2, sid. 139. Smålänningen. Från Markaryds Horisont. Författare, Carl Graneskog, Exhult.
Vivljunga och byarna i västra Vivljunga. Vivljunga 75 år. Sid. 48. Författare, Svante Svantesson, Vivljunga.
Länkar
Trösktillverkning
Från förr
Lägg till