Örnsskjutning

I början av 1920-talet, var Karl Svensson, Exhult (1877-1959) på väg ner till sina ängar, fick han se en örnstor rovfågel i en grantopp. Han vågade inte gå längre, var rädd för att skrämma fågeln. Karl vände och begav sig hem för att hämta gevär och han tog även med hästen. Med hästen som skydd smög sig Karl på örnen och med ett välriktat skott, lyckades han skjuta den, där den satt i grantoppen. Det är lite märkligt att örnen (kungsörnen) var så medgörlig, det måste tagit en del tid att hämta gevär och häst och dessutom samla koncentration för ett lyckat skott, eftersom man nog bara fick en chans. Det var också listigt att ta med hästen som skydd. En åker strax intill har fått namnet Örnabacken, skall dock inte ha något med denna berättelse. Förmodligen var det skottpengar på örn vid denna tid.
Klorna från örnen fick min morfar, Ernst Gustafsson (1880-1946) finns nu bevarade i mitt hem, hittades vid en vindsröjning våren 1980.
Vingarna har bevarats i många år i Misterhult, hos Karls släktingar, men lär enligt uppgifter vara kastade på soptippen. Berättare Gunnar Svensson, Exhult.

Kungsörn och havsörn fridlystes 1924.
Det betalades också för ett rävskinn 150 kr, hermelin 10 kr, ekorrskinn 2-4 kr, tjäder 5 kr samt orre 1 kr. En lyckad jaktdag kunde därför ge en god inkomst, och att det också var bättre betalt än på sin ordinarie arbetsplats.


Örnklorna.


Ritning av örnklorna, ritade av Lars-Erik Karlsson, Misterhult.


Skogsbacken där örnen sköts, och gamla vägen ner till ängarna.


Örnabacken.

Kroknäbbar
”Örnen är en hög grad modig, grym och glupsk roffogel. Dess fruktansvärda vapen, näbb, och klor äro utomordentligt starka, krökta och spetsiga. Äfven de väldiga vingarna användas stundom som anfallsvapen, och örnens vingslag ega nästan otrolig styrka…Sällan eller aldrig dricker han vatten; ty blodet af de djur han dödar är tillräckligt att släcka hans törst”
Sven Nilsson 1858 i ”Skandinavisk Fauna”



Postat 2019-12-11 08:06 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ryds torp

Det berättas, en dag kom fjärdingsmannen för att hämta mannen i torpet för oegentligheter han utfört. Trots att "di gamle, var så hugkomsna" finns det inga uppgifter om brotten han anklagades för. Nåväl, hans hustru hade ivarjefall en önskan innan gripandet, att mannen skulle få hämta lite vatten i en vattenkälla strax intill torpet. Det finns också en version att han ville besöka utedasset. Det framgår inte i berättelserna om han lyckades smita sin väg, för att spetsa till det hela får man anta att det hände. Man kan fundera över hur fjärdingsmannen färdades till torpet, och hur han skulle få med sig brottslingen till finkan.'
Torpet ligger i byn Sånna. Öster om stenröserna, mot E-fyran har legat en åker, numera planterad med gran, i nordöstra hörnet finns en stängsel påle kvar från den tiden. Tidigare markägare, Erik Gustafsson, har berättat att han sin ungdom dikat i området. I samband med byggnationen av E-fyran år 2005, ändrades en del gränsdragningar. 



Postat 2019-12-09 12:56 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Lyktgubbar

Från min hembygd i Exhult berättas, att det förr i tiden sågs lyktgubbar kring gårdarna.

"Vid denna tid sågo många menniskor s.k. lyktgubbar. De voro vandrande ljus samt flyttade sig från ställe till ställe. Många sågo dylika. En sådan lykta stod om kvällarna å Jonas Svenssons "kruna" och lyste. Man säger att dylika voro avdunstningar ur jorden" Mystika ljussken på sankmarker förklarades som gubbar som var ute och gick. Lyktgubbar kallas också för gastabloss.

Källa
Lars Lundberg, Mormor berättar (Skrivit av John-Emil Johansson, Exhult (1895-1916)
Göingesägner, Per Gustavsson, 2009

Lyktgubbe
Mörka nätter kan man emellanåt skymta ett spökligt ljussken flämta mellan träden. Ljuset kan snabbt ändra form och färg. Det rör sig även mycket oberäkneligt, det kan ila fram som en blixt för att sedan plötsligt stanna upp, byta riktning eller försvinna och dyka upp igen lite längre bort. Oftast ser man bara ljuset men kanske kan man även skymta lyktgubben själv, en lite figur med grå eller gröna kläder.
Lyktgubben tros vara en osalig ande efter en avliden som lurat till sig någon annans mark genom att flytta de råmarken som markerade gränsen mellan två ägor. Som straff får han ingen ro i graven utan döms att i evighet gå längs den rätta ”orätta” markgränsen. Man kan ofta höra gubben gå och mumla ”Här är rätt, här är orätt”, när han flyttar pinnarna som markerar gränsen. Om en människa går efter lyktgubben och flyttar tillbaka de ”orätta” gränsmarkerna till rätt ställe får han frid.
Lyktgubben kan av ren illvilja förvilla folk så att de går vilse. I värsta fall lurar han ut människor i mossor och kärr med sin lykta så att de går ner sig. Men är man vänlig mot lyktgubben kan han också hjälpa bortvillade att hitta hem. Får man hjälp måste man vara hövlig, som i mötet med alla naturväsen, och alltid ge lyktgubben en slant för besväret. Om inte blir han vred och delar ut en rejäl örfil, eller förvrider synen på en så att man aldrig hittar hem även om man bara står en meter från dörren. Vänder man ett klädesplagg på avigan bryts dock förtrollningen.

Källa
Nordiska Väsen, Insamlade-Nedtecknade- Illustrerade av Johan Egerkrans B. Whalströms.



Postat 2019-12-08 21:58 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ids torpet

I min hembygd Exhult bodde en som kallades ”Id” (Sven Larsson Id, död 1860, 42 år gammal). Han hade nog varit soldat. ”Ids Kristina” hette frun, och hon sydde så fint. Mor säger, att de var fattiga, att de blandade havre i brödet. De blev så hårda i magen, att de inte kunde bli å me´at. Mor brukade gå dit med stop mjölk.
Den 10 oktober 1886 träffar hemmansägarna i Exhult en överenskommelse angående Sven Ids och Johannes Nilsson (Ängaholm) utfartsvägar från sin något avlägset liggande bostäder. Id och Nilsson befrias från att delta i underhållet av vägarna mot Sanna och Vekaboda mot att de själva får underhålla sina utfartsvägar. 

Källor
Lars Lundberg, Mormor berättar.
Markarydsbygden del 2. Lars Lundberg, "Äjselt- en by i gränslandet". 

Ids torpet

Vilhelm Moberg berättar
Vilhelm Moberg skriver i boken "Soldat med brutet gevär", "Här hade legat ett hem, en plats där barn hade fötts och kravlat ut på backen och växt upp och farit bort. Ännu kunde man gå förbi och säga: Där har varit soldatens ställe. Ännu i många skulle man veta så mycket, att man kunde säga: Där har legat ett soldattorp . Men en gång skulle man ingenting veta om far, rotens siste soldat, och ingenting om hans sju barn, som reste till Amerika, ingenting om dem som här levat, utan man skulle bara fästa sig vid stenarna, som bildat stugans grund, och sparka på dem med foten ett slag, där de låg i sin fyrkant, och så skulle man säga: Här har legat ett ställe en gång"...



Postat 2019-12-08 21:36 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Föregående 1 ... 4 5